En dag, när hjärtat läkt och smärtan stillats,
finns bara de lyckliga minnena kvar.
Eller så sjunker allt in i glömskan;
inget lyckligt, inget olyckligt, bara frid.
Om vi skulle mötas för kanske sista gången, var skulle vi då ses?
När jag inte letade hittade jag dig.
Eller var det du som hittade mig?
”Dörren står öppen. Du är välkommen in. Här finns en plats som är din.”
Det var aldrig ett val att älska.
Det var omöjligt att låta bli.
I en mörk tjärn växer den rödaste av näckrosor. En krona för skogens drottning.
Runt tjärnen tränger sig skogen nära för att spegla sig. Mörka silhuetter mot mörkt vatten och grå himmel. En svartvit dag.
Och en röd näckros.
Regnet viskar och ritar mönster över vattenytan. Ring på ring på ring.
Mellan träden rör sig vita stråk.
Hon nalkas. Hon rör sig på lätta fötter över barr och mossa, dansar och leker fram. Ser du henne, försök inte jaga fatt henne – du når henne aldrig.
Be henne att stanna. Kanske gör hon det. Kanske får du se henne svept i dimma med en röd krona.
Kanske får du henne.
”Det sjunger i hjärtat när jag ropar ditt namn.”
Och det sjunger i hjärtat när jag viskar ditt namn.
Och när jag tyst formar det med läpparna mot natten,
när bara månen ser mitt leende och den lätta rodnaden.
Det sjunger i hjärtat.
Om…?
Ja. Jag säger ja.
Alltid. Som alltid.
Ssshhh…
Inte ett ord. Låt oss tala tyst.
Låt läppar, tungor, händer, fingrar tala utan ord.
Andetagens susningar, hjärtats slag.
Ett intimt språk.
Kropparnas samtal.
”Om du tvivlar på att naturen är besjälad. Gå då ut en gång till.”
—Vildhjärta
Maria Westerberg, Vildhjärta, är en konstnär och naturfilosof, och på sitt stillsamma sätt en aktivist. En inspirationskälla, ett väsen vars blick och själ mitt väsen möter. Första mötet med hennes pinnkonst väckte ett skratt av igenkänning, för här fanns någon som inte bara såg figurerna som rör sig i skogen, utan som kände dess röst. Och som gav dem liv. Hennes förunderliga sinnen och milda röst ger visionen om ett annat liv en tyngd och verklighet. Det är möjligt.
Vildhjärtas pinnpoesi, krönikor och böcker, sommarprat och nedslag i P1:s Naturmorgon och den några år äldre ”Pinnplockerskan”, är fönster in i en värld som många glömt idag. Närvarande, tidlöst, nära.
”Obetydligheter av inget speciellt värde, men som tillsammans blir väsentligheter av högt värde.”
Besök Vildhjärta.net och förundras. Eller lyssna på henne.
I morgonrusningen känner jag din doft. Så förvirrande.
Jag drömmer…
om gäckande dans mellan höga stammar,
lätta fötter på mjuka barr över klippor som ännu bär dagens värme.
Nattliga bad som svalkar hettande kroppar;
händer, läppar, hud som söker och möter hud.
Låga röster och skratt i skymningen,
viskade förtroenden medan elden falnar och natten sluter sig runt oss.
Ett liv som väntar.
Jag drömmer det till verklighet.
Jag väntar. Kom!
Morgonsolen hittar mina bröst. Du lutar dig fram och kysser dem, låter tungan leka över styva bröstvårtor, nafsar lätt, kysser lätt.
Åh, Älskade, du vet hur du ska väcka mig.
I drömmen är det din röst jag hör.
Jag vaknar med smaken av dig på min läppar.
När jag öppnade mitt hjärta för dig var du redan där.
Ett misstag? Nej, åh nej.
Men väl ett misslyckande. En tung förlust.
Vinden sjunger ännu ditt namn, men ingen svarar längre när jag ropar.
Jag saknar din sång i vinden.
”Nej, nej, nej, tusen gånger nej”, tänker jag tills jag ser dig.
”Hej.”
Du vet att jag har svårt att säga nej.
Jag vill dig, inte nej.
Men jag ser dig inte nu. Så nej.
En solstråle letar sig in mellan ljusa gardinslöjor, kysser nästippen och stryker naken hud utanför trassliga lakan.
När vi blickar upp mot himlen och ser samma stjärnor är det som om våra blickar möts. Avståndet smälter och vi ligger bredvid varandra i gräset en sommarnatt.
Världen har förändrats. Han är borta och kommer inte tillbaka.
Hans styrka är din nu. Axla den. För du är kvar och världen behöver dig.
Vi gör ett byte, gräset och jag. Gröna fotspår i frosten följs nu av fuktiga spår på marken.
De försvinner när morgonsolen rör vid dem.
Som den rödaste näckrosen i en stilla, novembermörk skogstjärn.
Vägskäl.
Är det slutet på sagan vi ser, eller ett nytt kapitels början?
Vad händer då en saga tar slut?
Vägskäl. Vägsjäl.
Var finns ro för en vandrerskas själ?
Framåt kvällen ligger lakanen ännu i en skrynklig hög. Någon av oss slätar alltid till dem innan vi trasslar till allt igen.
Från mina armar tillbaka till henne. Varje gång.
Jag kunde bara låta det ske.
Eller gå. Det enda jag inte kunde.
Då. Jag vet bättre nu.
Förlusten borde vara din. Men varför är det då jag som bär den?
(För att du inte förstår bättre.)
Ordsken 